onsdag 5 december 2012

Fångad av hakkorset av Bruno Manz

Boken är en kronologisk självbiografi skriven av Bruno Manz som föddes 1921 i Dortmund, Tyskland.  Det kan finnas två olika tänkbara motiv till varför han skrev denna självbiografi. Den ena är att han försöker få läsaren att känna empati gentemot honom eller att han försöker berätta hur han upplevde kriget och på något sätt tillrättavisa sig själv. Personligen så tror jag att det är det sistnämnda.

Fångad av hakkorset är en berättelse om om en tysk pojkes uppväxt i Nazityskland. Denna boken är ett vittnesmål och han berättar uppriktigt om hur han redan som barn blev en nazist och fortsatte att vara det under hela kriget och att han först efter kriget blev varse om nazismens brott mot mänskligheten.

Brunos far Albrecht Manz var en tysk soldat under första världskriget (1914). Han sårades allvarigt av en granat. Liksom många andra som anslöt han sig till nazistpartiet skyllde han alla Tysklands problem under mellankrigstiden på en ''världsomspännade judisk konspiration''.  Fadern spelade en stor roll i hurdan Bruno blev och varför han fick de värderingar som han fick. Han var väldigt insatt i den Nazistiska ideologin och med sig tog han Bruno. Modern Erna Manz däremot delade inte sin mans judehat, hon var en tystlåten och väluppfostrad kvinna. En annan man som kom att betyda väldigt mycket i Brunos liv var läraren Theo som han många gånger tar upp i boken. Han beskriver tiderna med honom i klassrummet som den ''lyckligaste tiden under hans ungdomsår''. Theo, mannen som starkt tvivlade på nazismens politik och handlingar är ett ett av många exempel på personer som försökte befria Bruno från sitt ''mentala fängelse'' men även han som många andra misslyckades. En dag under sin post i Norge så fick han av en Korpal reda på folkmordet på judarna och koncentrationlägrerna, men även då nekade han detta. Bruno trodde blint på Hitlers beslut ända fram till 1944 då han smått började tvivla på Hitlers ledarskap och beslut, det var bland annat pågrund av nederlaget vid Stalingrad. Men det skulle dröja ända fram till slutet av 1946 tills han erkände Hitler som den ondskefullaste mannen på jorden.

Jag anser att den här boken är en ärlig och rak berättelse om hur det var för den här pojken Bruno att växa upp i ett samhälle fylld utav antisemitism. Det jag gillar med boken är att författaren inte försöker måla upp sig själv som ett offer utan ser det som sin plikt att dela med sig av sitt vittnesmål. Det är lätt att identifiera sig själv med författaren då det händer att man ibland sugs in i nåt som är så mycket större än vad man själv förstår och gör saker som man egentligen inte skulle ha gjort själv. Bruno avslutar boken med orden ''jag ber om förlåtelse'' vilket känns väldigt genuint på det sättet att han inser sina misstag och ångrar att han inte tog chanserna han fick för att komma ur det hypnotiserade tillståndet. Boken rör upp tankar som ''är jag självsäker nog i mitt tänkande för att motstå en sådan stor rörelse?'' Brunos vittnesmål är ett stort bevis på att akademiska tillgångar inte spelar någon roll när majoriteten i ett land står för en sak som verkar vettig vid det tillfället. Men det är då jag verkligen beundrar människor som Theo som var starka nog att stå emot regimen, det gäller att inte glömma bort de människorna.


Suzan 9A

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.